Sant eller Falskt

Internet har på många plan revolutionerat nyhetsbevakningen. Gemene man fick tidigare i de flesta fall all sin information från en dagstidning, statlig tv och radio. Nu kan man utöver dessa välja och vraka bland hundratals konkurrerande nyhetssidor, med olika utgångspunkter och perspektiv. Det är också en guldålder för fakta och källkritik, som aldrig varit lättare att hitta respektive mer utbrett än nu.

Ändå låter det från många håll på motsatt sätt. Debatten kretsar kring en påstådd explosion av fake news, fejkade nyheter. I talarstolen står ofta tidningsmagnater som Peter Wolodarski (Dagens nyheters chefredaktör) och säger saker som att det politiska samtalet, ja hela demokratin, är hotad av så kallade “hatbloggar”, källor till desinformation och agitation. Samarbeten med statliga medier (!), som den nyligen lanserade “faktagranskande“ sajten faktiskt.se presenteras i syfte att motverka detta.

Det är lätt att sympatisera med den här entusiasmen för faktakollande, spridande av falska uppgifter är ju otroligt skadligt, och nog har mindre nyhetssajter både en och annan gång varit skyldiga till detta. Något som kan vara värt att fundera över är däremot de etablerade mediernas självpåtagna roll som förkämpar för fakta och neutralitet.

Man bör hålla en sak i åtanke: att också granska granskarna.

Inte heller de stora mediedrakarna är immuna mot att göra faktafel, något som bevisas om och om igen. Rapporteringen kring terrordådet i Stockholm är ett tydligt exempel, där samtliga medier fallerat totalt med uppgiften att inte publicera skadliga rykten.

Ett annat relativt färskt fall är DNs reportage om att den kontroversielle moderata riksdagsledamoten Hanif Bali skulle ha tagit del av information som troligen är ett resultat av rysk signalspaning mot Utrikesdepartementet. Andra förklaringsmodeller som möjligen låg närmare till hands avfärdades bestämt av tidningen. SÄPO skrev efter någon dag i ett pressmeddelande att frågan “inte är ett ärende för Säkerhetspolisen”, men då hade Bali redan hunnit sparkas från Moderaternas partistyrelse samt förbjudits använda sitt Twitterkonto. Hur det nu låg till med den ryska signalspaningen har inte DN följt upp sedan dess.

Dessutom är det värt att betänka att dessa tidningar, som kritiserar andra för att vara partiska, inte är neutrala själva. Det är faktiskt helt omöjligt att vara en “neutral” nyhetskälla, eftersom bara det att välja ut vad som har eller inte har nyhetsvärde är en politisk handling. Och alla artiklar skrivs onekligen av personer som beskriver saker på vissa sätt på grund av deras världsbild, medvetet eller omedvetet.

Självrannsakan har dock aldrig varit särskilt prioriterat för de stora tidningarna i den här diskursen. All kritik riktas utåt, i syfte att misstänkliggöra nya konkurrenter som hotar att ta andelar av en marknad där man tidigare hade ett bekvämt monopol.

Mediejättarna kommer dock förr eller senare tvingas finna sig i att tiden då de själva kunde förkunna sanningen är förbi. På dagens och framtidens utjämnade spelplan rättas faktafel till genom att medier kritiserar varandra, och alla medier måste tävla om att ha den nyhetsbevakning som bäst speglar den verklighet som människor upplever.

Det kanske är bäst så.