Ris och ros – Hans Rosling

Statistik ses ofta som torrt och svårtytt, nåt som bara experter, nördar, alternativt Norraelever orkar sätta sig in i. Nån som däremot blivit känd för att fräscha upp och blåsa liv i siffror och tabeller är ”rockstjärneprofessorn” i internationell hälsa, Hans Rosling, som tragiskt gick bort förra året. De flesta har nog sett iallafall en av de föreläsningar, där han på entusiastisk svengelska förklarar olika ämnen med hjälp av färgglada, animerade diagram. Flera lärare har visat klipp med honom under min skolgång, och det brukar vara uppskattat, han är ju onekligen både charmig och pedagogisk.

 

Men trots allt det här, så tycker jag att det behövs en lite mer kritisk syn på vad han faktiskt säger.

Det vanligaste temat för hans föreläsningar är att ”världen är mycket bättre än vi tror”. Först brukar det komma en inledning där publiken får gissa hur många i världen som lever i absolut fattigdom, hur stor andel av alla flickor som går i skolan osv; Rosling visar sen vad statistiken säger, vilket alltid är att det är betydligt bättre ställt än vad de och allmänheten tror.

Sen så tar han fram ett animerat diagram med svävande, färgglada bubblor, som symboliserar olika länder. Diagrammet visar hur livslängden och levnadsstandarden har förbättrats i varje land de senaste 200 åren. Stora ekonomiska kriser och världskrig rubbar knappt diagrammet, bubblorna flyter bara högre och högre upp, mot välstånd och långt liv. Sen tar han upp olika FN-målsättningar för framtiden, och förkunnar att mål som att utrota fattigdom och svält är inom räckhåll.

 

Det är en väldigt optimistisk bild han målar upp. Inte konstigt att föredragen kan heta saker som ”Don’t panic”, och inte heller konstigt att de hyllas. För vem vill egentligen ha panik? Slutsatsen verkar vara solklar, världen blir bättre. Men vänta nu. Går det egentligen att säga det?

Nej, även om alla uppgifter i hans diagram är helt korrekta, så kan man verkligen inte dra den slutsatsen! För att visa varför, ponera att man skulle mäta ett barns längd mellan det är 0-10 år och föra det in det i ett diagram. Linjen i diagrammet skulle visa på en linjär utveckling där barnet blir ett visst antal centimeter längre varje år. Om man tolkar det här diagrammet på samma sätt som Rosling tolkar sina, så skulle det visa att den här längdutvecklingen kommer fortsätta. Kruxet är att barnet, när det inte längre är barn utan kanske 40 år, då skulle vara flera meter långt.

 

Det blir ju fel. Inte för att statistiken i sig är falsk, utan för att man inte förstått och räknat med de underliggande orsakerna till förändringarna, och på grund av det drar fel slutsatser om hur det förmodligen kommer se ut i framtiden. I fallet med barnet är det tillväxthormoner som orsakar förändringen, och i fallet med världens utveckling är det en rad komplicerade samhälleliga, ekonomiska och ekologiska processer. Man kan egentligen inte klandra Rockstjärneprofessorn för att inte vara insatt i allt det här. Han är faktiskt professor i internationell hälsa, och inte i samhällsvetenskap, historia eller ekonomi.

Men om man ska använda de här föreläsningarna exempelvis i sin undervisning, måste man om man vill berätta hela historien också komplettera med andra perspektiv; såna som visar mindre munter statistik om ökad antibiotikaresistens, utarmade jordbruksmarker och stegrade havsnivåer.    

 

Panik är inte en trevlig känsla, men den kan skapa mycket mer förändring än belåtenhet.

 

/Elmer Pollack