Norra The Explorer: Springer hästarna lösa på natten?

“Jag har inte varit på skolan under natten på fem år. Varför? Jo, för att den senaste gången jag var där på natten hörde jag något som jag aldrig kommer att glömma. Det var midnatt när jag väcktes av ett ljud. Fotsteg, lätta sådana. Som steg från barn, ljudet av steg i lek och rörelse. Jag, som sällan blir rädd, beslutade mig för att lämna rummet på nollan där jag sov för att ta reda på vem som befann sig på skolan och varför. Väl ute varken såg eller hörde jag något mer och gick till slut och lade mig att sova igen. Så svaret på frågan är fortfarande ett mysterium för mig. Inbillade jag mig eller hörde jag verkligen små lätta fotsteg? Och i så fall från vem? Det enda jag vet är att jag inte kan minnas att jag någonsin har varit så rädd som då.” – Luiz Cabezas, vaktmästare

När Luiz berättade om händelsen för redaktionen blev vi så nyfikna. Vem, eller vad, befann sig på skolan den där natten? Vi i redaktionen bestämde oss för att sova över på skolan för att ta reda på det.

20:00 Jacob

“Pip, pip, pip” är ljudet vi möts av när vi kommer in i skolan. Det låter som en väckarklocka och vi lokaliserar ljudet till lärarrummet på våning ett som ligger precis vid huvudentén. Av någon anledning  – kanske det att jag är ovan att se skolan i mörker då alla lampor är släckta – skrämmer ljudet mig och några till, så vi ber Luiz att gå in och stänga av klockan. Även om det fortfarande är tidigt, så känner jag och några av de andra oss lite paranoida. Det Luiz berättade gav mig gåshud och det krävdes övertalning för att jag över huvud taget skulle vara med på övernattningen. Å andra sidan finns det de som är stormförtjusta över möjligheten att det spökar på skolan. Det var de som glatt föreslog denna (hemska) idé. Aja, vi har åtminstone två vuxna med oss: Luiz och Malin som är mattelärare. Samtidigt var det tre andra lärare som sa nej när vi frågade dem. Det faktum att de inte vågade skrämmer mig. Hur illa kan det vara?

20:17 Emme

Efter att vi gjort iordning madrasserna för natten lämnar vi aulan, där vi ska sova. Vi har beställt pizzor och har precis burit upp dem till lärarrummet på plan två där vi ska äta. Nu känner jag mig åtminstone lite lugnare. De eventuella spökena känns längre bort nu när vi pratar och Jacob får skäll när han flyttar schackpjäser där inne som han trodde var ett avslutat spel. HAHA TRODDE! Tydligen har Lornby och Kurre hållit på att köra i TVÅ år utan att komma ett steg närmare att någon vinner. Okej, men jag är i alla fall tacksam över att tänka på det i stället för du-vet-vad…

21:11 Sandra

Jag måste vända ut-och-in på hela min väska innan jag hittar ljusen till Elmers tårta. Han fyller arton och en tårta är det minsta vi kan ordna när han väljer att spendera sin födelsedag här. Som om man inte var i skolan tillräckligt! Det blir ju åtminstone minnesvärt och eftersom hela den här övernattningen mestadels var min idé är jag glad att så många som möjligt i redaktionen kan vara med. Som den skräckälskaren jag är ser jag fram emot det här, så nu hoppas jag bara att resten tycker det är lika kul!

När jag kommer ut i korridoren igen och börjar gå upp för trapporna märker jag att något rör sig i ögonvrån. Jag tvärstannar. Där, precis vid hästarna, var det något som rörde sig. Mitt hjärta bultar snabbt och jag tvekar. När jag nu kisar i mörkret ser jag bara häststatyn, så jag suckar och slappnar av igen. Jag kan dock inte låta bli att betrakta statyn en stund. Det känns som att något saknas, men jag kan inte lokalisera vad. Efter en stund skakar jag på huvudet, suckar och går upp mot plan två.

23:47 Astrid

Vi börjar spökjakten högst upp, på taket. Staden sover och att vara där uppe inger ett slags lugn som jag inte kan beskriva. Härifrån ser man allt: Globen, Hötorgsskraporna, alla kyrktornen som reser sig… Helst hade jag stannat här lite längre, men vi måste fortsätta vår spökjakt om vi inte vill vara uppe hela natten, så vi beger oss ner i skolan igen. På vägen ner hör jag hur de andra livligt börjar diskutera huruvida det uppstoppade djuret i trappan till taket är en känguru eller bäver, själv bryr jag mig inte ett dugg. Istället koncentrerar jag mig på de kalla kårar jag börjar känna längs med ryggraden när vi går nerför trappan.

Väl ute på fyran igen känns lukten av dött djur mer påträngande än vad jag minns den och helst vill jag bara gå ner och sova nu. Finito! Nog med spöken för mig! Ett ouppklarat mysterium mer eller mindre spelar väl ingen roll. Snälla, kan vi gå hem nu? Tyvärr verkar jag vara ensam med den åsikten och de andra verkar fast beslutna att ta alla möjligheter som står till buds för att komma närmare en lösning på mysteriet. För inte bara går vi genom hela korridoren på fyran fram och tillbaka, utan också in i ett rum jag aldrig varit inne i tidigare: förrådet mitt emot toan. Det visar sig vara ett rum fullt med E-kolvar och annan utrustning som används för laborationer. Precis när jag tror att det är dags att lämna förrådet så låser Luiz upp en dörr längst in i förrådsrummet. Där finns ytterligare ett rum, eller nej, flera rum. Vi går in. Där inne i rummen är det damm precis överallt. Ingen verkar ha varit här på evigheter och jag skulle gissa att vi befinner oss någonstans strax ovanför aulan. Nu är jag helt säker – det här tycker jag inte om!

00:31 Elmer

Jag går ner själv på nollan. Ingen annan vågar. De säger att de är uppskrämda nog som det är. Att gå ner där Luiz hade hört ljudet ses som ett självmordsuppdrag. Jag, å andra sidan, försöker att intala mig att jag inte är rädd, att det är en baggis. Jag börjar leta mig igenom a-sidan, men det finns ingenting där och allt ligger tyst i mörkret. När jag går mot b-sidan och förbi godisautomaterna utanför uppis så ser jag att de fungerar igen, efter att ha varit ur funktion i säkert ett halvår. Härligt, ifall någon blir hungrig under…

10:02 Elmer

Under mattelektionen kan jag inte koncentrera mig. Efter fem timmars sömn känns huvudet trögt och hjärtat slår fortfarande snabbare än normalt. Jag fick panik när jag såg något igårkväll så jag vände och sprang. Bort. Fort. Om dörrarna ut från skolan inte varit stängda skulle jag ha sprungit ut i natten, men nu fick jag nöja mig med att springa in i aulan dit några av de andra i redaktionen redan återvänt för att göra sig klara för natten. Jag brydde mig inte ens om att borsta tänderna eller något sånt, utan sjönk bara ner, in under täcket och väntade på att alla skulle komma tillbaka. Under ljudet av deras tunga andetag kom sömnen till mig också efter ett tag.

När vi vaknade imorse kom jag bara ihåg den där känslan av panik. Aldrig mer vill jag gå in i den där korridoren på b-sidan av nollan igen. Aldrig! Jag bryr mig inte om ifall jag verkar paranoid, men jag kan inte låta bli att undra om jag bara inbillade mig. Eller var det någon där? Och det finns något jag inte kan sluta tänka på – den där väckarklockan jag vi hörde i början av kvällen. Jag kan inte sluta undra om… den kan ha väckt något?

Notera att texten inte är fiktion, utan baserad på verkliga händelser.