Debattsidorna: Att strejka från skolstrejken – därför är jag strejkbrytare

Klockan tolv, den tolfte i tolfte förra året, hölls en ’skolstrejk’ i delar av landet mot utvisningar till Afghanistan, där även ett antal elever på Norra Real deltog med stöd av elevkåren. I evenemangsbeskrivningen påstods det att strejken inte bara handlade om att ”manifestera sin åsikt symboliskt” utan att ”lägga ner arbetet” och på så sätt tvinga fram förändring. Jag deltog inte, och inte bara för att jag hade prov då, utan för att det är nonsens.

En strejk funkar så att man lägger ner arbetet, vanligtvis i arbetslivet, för att tvinga fram förändring. På arbetsplatsen kanske man vägrar arbeta tills man får längre rast eller högre lön. Då tvingas den personen med makt över frågan, exempelvis chefen, gå med på kraven för att företaget ska fortsätta vara lönsamt. Det är ju chefens plikt gentemot aktieägarna att arbetet fortsätter så att man gör vinst.

En skolstrejk funkar i teorin likadant som en vanlig strejk. Om vi till exempel skulle formulera krav om att göra oss av med Sodexo och få tillbaka Kleins Kitchen, så ligger makten över det hos skolledningen, och ytterst hos Skog och Sellberg. Då skulle vi sluta gå på lektioner tills rektorerna känner sig tvungna att gå med på att erbjuda ätbar skolmat igen – eftersom att de annars inte kan uppfylla sin plikt att ha en fungerande, prestigefylld skola där elever i regel går på lektioner. Om kravet istället är att sänka avgifterna för skada på skoldatorer så är det skolborgarrådet Olle Burell som har makten. I så fall skulle tillräckligt många elever i hela kommunen behöva strejka för att tvinga Burell omförhandla kontraktet mellan Volvo IT och Stockholm Stad – såvida han vill kunna hålla sitt vallöfte om en fungerande skola i kommunen.

Vad skolstrejken den tolfte i tolfte utgav sig för att vara, däremot, var en så kallad politisk strejk. Kraven riktades inte till en skolledning, eller till ett skolborgarråd, utan till den yttersta politiska makten i Sverige – riksdag och regering. I arbetslivet skulle en politisk strejk handla om att en så stor del av svenska arbetande gick ut i strejk, att statsminister Löfven skulle tvingas lyssna på kraven för att ha ett fungerande land att styra. Som minst måste det märkas så pass i ekonomin att det helt enkelt är det billigare alternativet att lyssna på strejkarna.

 

Men landet står inte still för att några hundra elever, företrädelsevis i Stockholms innerstad, skolkar ett par timmar extra vid något tillfälle. Inte på något sätt tvingar det Löfven eller någon annan att ändra reglerna om uppehållstillstånd eller utvisningar till Afghanistan. Han skiter, med all rätta, i det.

Saken är just den att strejken inte handlar om politisk förändring. Inte egentligen. Det tar två minuters tänkande att lista ut att det får man inte ut av spektaklet. Vad det handlar om är att enstaka elevkårsviktigpettrar, ungdomsförbundnissar, gymnasiebloggare och föreningsorganisatörer vill få uppmärksamhet och känna sig coola, radikala och woke. De är i huvudsak trevligt folk, men det är svårt att respektera en jakt på existensberättigande i en strejk som samtidigt skiter i huruvida det ger resultat eller inte.

Skolstrejken den tolfte i tolfte var ingen strejk i egentlig mening utan lajvande, symbolisk katarsis. Ett spexigt ritualiserande av verklig politisk handling. Jag deltog inte, för leka hjälte kan jag göra med rollspelsföreningen. Hellre det än att som nyttig idiot agera statist i strejkarrangörernas rödskimrande fantasivärld.

 

Mio V. Tastás